smärtan
När jag tror att smärtan har gett upp så finner den alltid ett sätt att överraska mig på.
Den finns alltid där, för den vägrar att ge upp. Jag har bett den att lämna mig ifred, jag har skrikit åt den, varit dum mot den, men den vägrar. Smärtan trivs här. Smärtan trivs att smärta, att vara galen. Jag försöker att ignorera den, men den besöker mig allt för ofta. Massor av gånger har jag försökt att förklara för smärtan att jag vill finna lyckan, då blir den arg och avundsjuk. Ibland undrar jag om smärtan alltid kommer att vara här, eller om den någon gång kommer att tröttna, tröttna på att smärta. Vad den än bestämmer sig för så släpper jag nu smärtan, den kan inte längre vara en del av mig, för att jag är trött på att vara dum, dum på grund av smärtan.Jag brukade älska den, jag brukade gråta med den och låta den hålla om mig om nätterna, jag ångrar det inte. Hur skulle jag någonsin vilja finna lyckan om jag aldrig känt smärtan. En dag kanske vi möts igen, i en annan skepnad, i en annan stad, men nu måste jag ge mig av. Jag har funnit något större, något vackrare, lyckan
