jag älskade att jag visste om det
Han log,
så att skrattrynkorna sjönk ännu djupare
jag dog,
jag älskade hans ögon,
jag älskade hans doft
jag älskade hans läppar
och att han hade ett litet jack i det högra ögonbrynen,
ett jack han hade fått när hans bror puttat in honom i en taggbuske när de var små.
jag älskade att jag visste om det
Jag gick och satte mig.
precis där vi hade suttit,
och blundade
Och tänkte att hur många gånger jag än sagt att jag tycker om efter det,
och hur många gånger jag än ramlat i golvet av skratt med fina pojkar
med vänliga blickar
och stora händer
så har det aldrig varit som med pojken jag brukade göra flätor på
och bita på underläppen när pussar inte längre räckte till.
När jag reste mig och gick därifrån så kunde jag fortfarande höra vårt skratt eka i mina öron,
så äkta
och nära
- du är min, hade han sagt den kvällen.
- jag är alltid din, viskade jag igår,
i tron på att han kanske hörde mig,
någonstans i hans hjärta så skrek det kanske till i den stunden,
jag vet inte.
men jag vet en sak,
å det är att jag fortfarande är hans,
för alltid,
precis som vi sa.
