love me and the world is mine

idag känns det jobbiga för dig som ingenting, 
jag har nästan sett en människa dö och
det finns mer att uppskatta här i livet
än att deppa över en kille
som inte ens kan prata med mig,
så, fuck you

jag gjorde inget fel, ändå så var jag inte rätt
jag gjorde allting fel, jag var fortfarande inte rätt,
varför kan jag inte bara inse att jag aldrig var eller skulle vara rätt för just dig och varför känner jag att just du är rätt för mig, det ska ju fan vara ömsesidigt!

Det gör så jävla ONT det jag har gjort och det gör så jävla ont att det kanske är just jag själv som är anledningen till att du hatar mig idag, känner mig bara så, jag vet inte, känner mig som ett jävla handikapp allting känns skit skit skit och det känns som att om du låg breve mig just nu så skulle allting vara så jävla bra? kan jag inte bara va som normala människor och vilja vara med någon som vill va med mig tillbaka så mår alla bra?
varför känns det så, det är så jäääääävla jobbigt vill slå sönder saker och skrika och springa ut i regnet typ känna att jag finns jag vill skrika nåtning som BLLLUOÖÖÖÖÖÖÖUU jag vet inte hur man förklarar denna känsla?
det känns som att ingen förstår mig

precis så känner jag och jag vill inte känna såhär, känner mig som att jag är instängd i ett fängelse i mitt huvud och fängelset är du.. jag kommer inte ifrån dig.
det känns som att jag går två steg ifrån dig,
sen hör jag ditt namn eller någonting om dig,
så dras jag tre steg tillbaks till dig och efter det tredje steget så låser sig dörren och här sitter jag ett tag tills det blir en liten öppning och jag tar två nya steg bara för att sen dras tre steg tillbaks,
igen

igår såg jag att din relation ändrades tillbaks till inte i ett förhållande och kände att det var nu eller aldrig att breätta exakt vad jag känner och skita i alla konsekvenser eller vad som nu skulle komma med det,

tog till mig mod att ringa dig och du skulle ut ikväll och ville ses imorgon för att prata, du sa följ med ut idag sen efter ett tag blev du bara äcklig och kunde inte ens stå ett shitt, vem är du? okej, jag ringde typ 4 gånger, de är inte okej nånstans men när det passar dig så gör du själv samma sak så egentligen borde du inte tycka att det är konstigt alls.
Är så äcklad av dig, vill bara banka in ditt huvud i nånting, du är så jävla feg och det gör mig så ledsen att stunder som nu så ser jag mina fel som rätt åt dig, du förtjänade tio gånger värre och jag vill bara hata dig.

Känner mig som världens modigaste tjej som vill ha världens fegaste kille, vafan vill jag ha?

idag ville jag inte skriva och tänkte bara fuck it men jag skriver här för att få ut varenda jävla känsla som finns och jag ska göra det i 95 dagar till, sen är jag klar med dig..

jahap, du har flickvän. Jag har alltid sagt att den dagen du skaffar tjej så kommer det vara på riktigt och du kommer att hålla ihop med henne, på riktigt, för du är en sån kille och det är det finaste med dig.
Först blev jag chockad,
sen arg,
sen ledsen,
sen arg igen,
sen ville jag skrika,
efter det blev jag rädd,
jag ville ringa och träffa dig men påminde mig själv om att jag inte har den rätten,
sen försökte jag andas,
måste andas..
måste andas,
inte gråta!
sen grät jag,
min bästa vän ringde och ville inte att jag skulle vara ensam och hon sa att allt var ett skämt för att se min reaktion,
jag vet att det inte är ett skämt du skulle inte gå såååå långt för att se min reaktion, du bryr dig inte så mycket, tror jag,
vid den tanken grät jag igen,
sen önskade jag att jag hade öppnat mig för dig tidgare öch aldrig nånsin begått misstag så att jag kunde fastställa att jag inte gjort dig nått fel, men det har jag och det kommer jag alltid äcklas av,
nu hoppas jag att allt är ett skämt men jag vet att det inte är det, det är egentligen lika bra jag kanske kan släppa dig nu,
sen tänker jag att om jag inte har släppt dig på 2 år, hur fan ska det gå nu?

Jag känner mig lika äcklig som tjejen i videon, allt hon gör mot honom, så skämmigt.



Idag ska jag bli drunk, jag hatar att bli full, verkligen, men idag vill jag komma in i dedär modet där man knappt kan få fram sitt eget namn för att man är så borta i sitt huvud och bara idag så vill jag inte minnas ditt namn heller.

Förra året precis dessa tider så var jag på sista festen innan sommarlovet var slut, då ringde du och ville hämta mig så skulle vi sova hos dig.. jag önskar den dagen var idag. Det var en vana att du hörde av dig och jag sa nej, jag förstår inte mig själv och det gör mig så arg, kan du inte höra av dig nu som du gjorde då så ska mitt svar alltid vara ja.
Varför kan jag inte bara släppa dig?

Du kom in i mitt liv en period då jag trodde att allt och alla var bullshitt och att det inte existerade en endaste normal kille alls i hela jävla världen. Du ville prata i telefon om allt möjligt, aldrig snuskigheter utan bara gulliga saker och efter alla äckel jag hade träffat så kändes du för bra för att vara sann, och det var du ju också.
Nu är du bara så nära men så långt bort, allt försvann nog.
Mitt största hopp är att du finns i min framtid och min största rädsla är att det aldrig kommer tillbaks, det börjar kännas så avlägset.

You were never supposed to be,
just somebody in the past,
somebody I used to see
- Jordin Sparks, No Parade